manskensvals

Det är varmt under täcket, lårens insidor klibbar ihop när de 
kommer åt varandra. Fönstret står på glänt för att ge någon form 
av svalka, men utan resultat. I stället hör jag bara bilarna susa 
förbi utanför bättre. Persiennerna är neddragna och täcker det 
stora fönstret på gaveln. Utanför målar gatlycktorna natthimlen 
rosar. Jag sätter mig upp, kanske blir det lättare att rensa 
tankarna. Jag vill gråta. Alla dessa tankar som natten bär med sig 
likt döden och hans lie, inte det ena utan det andra. En strimma ljus 
tränger in genom persiennerna och bildar ett långt vitt sträck i 
taket. Innanför huden bubblar det, allt som borde få komma ut eller 
bara raderas ur hjärnan. Allt det som glöms bort i vardagsstressen 
kryper på nu och påminner mig om att jag faktiskt inte har tid att 
sova. Jag är torr i munnen, tungan fastnar i gommen, tänderna är 
knappast nyborstade, de är flera timmar smutsiga. Mörkret lockar fram 
en annan sida av hjärnan, en sida helt oberörd av klockan som slår 
varje sekund eller kylskåpet som bildar en monoton melodislinga. En 
kreativ sida som gräver upp de märkvärdigaste av alla tankar, en 
sida som fulländar alla idéer jag försökt pressa fram under dagen. 
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, att vara ett nattdjur. En 
vampyr vars föda är tankar och idéer, det är vad jag är, en 
ideslukande vampyr som inte vågar visa sig i det lilla solljus vi får 
i november. En vampyr, eller kanske en varulv som lockas fram av 
städernas ständigt lysande taklampa. Men vad ska jag göra, jag 
sitter på sängkanten och mår lite illa, som om jag vore nervös. Jag 
drar naglarna längs min hårbotten och stirrar förgäves in i ett 
Universum. Vart ska jag börja? I vilken ände borde jag börja beta av 
galaxer? Jag lägger mig på rygg igen, sträcker på benen och spretar 
på tårna, det är så skönt. Jag blundar men allt blir bara ljusare. 
Jag svävar fram, men kommer egentligen ingen vart. Jag kikar in i alla 
dessa galaxer och noterar att de finns. Plötsligt drar något i min 
fot, jag tippar åt höger samtidigt som jag förgäves försöker 
kravla mig ur djävulens grepp. Men inget finns där, det är ingen som 
hänger i min fot, men jag dras nedåt, jag ser något ljust komma allt 
närmare, en stjärna. Jag ger upp och låter dragningskraften lotsa 
mig ned mot solsystemet. Jag ligger i en omloppsbana och tar mig 
varken upp eller ned, jag är fast i en tanke.